Veckan har närmat sig, dagarna har närmat sig. Och hur mycket jag än ignorerat, försökt strunta i har känslorna och apatin tagit över mig. Det är bara att inse att när känslorna är för starka kan du inte ens längre styra över din förmåga att hantera dom och din kropp som innan. Jag vill inte bli berörd av det här. Jag vill inte att livet ska stanna upp igen. Men det har det.
Inget är kul, inte betyder något, inte är värt något.
Jag sitter här i min soffa igen. Känner som jag gjorde första veckan.
Medans alla andra som skulle få sina barn samtidigt som oss får sina fina barn runtomkring oss.
För visst är det så, oundvikligen är situationen värre av att det just är så otroligt många som skulle föda sina barn samtidigt som oss. Den ultimata påminnelsen om vad vi inte längre har.
Jag är otroligt glad för att det gick bra för alla andra, jag är igen ond människa. Men jag undviker nog barn ett tag framöver tror jag.
Jag kan knappt fatta att vi skulle fått vår lilla son imon.
Eller ja datumet hade nog kunnat skifta, men i morgon va det datumet som var satt. Därför är det det datumet som är så laddat för oss.
Jag kunde kanske tillochmed haft mitt knyte i famnen just nu.
Jag orkar inte ens tänka på det. Det gör för ont att tänka på det så jag håller dom tankarna och känslorna mer avstängda. Jag kan inte fatta. Och jag kan inte fatta att jag inte kan fatta.
Jag vill inte sova, på nätterna dör alltid någon.
I en veckas tid drömde jag om barn eller att jag va gravid och jag gick och frågade efter vart mitt barn var.
Tack hjärnan.
Du hjälper till så otroligt mycket med bearbetningen framåt här.
Men att vara vaken är smärtsamt det med.
Så här sitter jag som sagt.
Och väntar på morgondagen.
Väntar på tiden alla säger ska komma och hjälpa mig.
Men jag önskar bara att någon kunde komma och bära mig och mitt hjärta lite en stund.
Det hade varit så skönt. Bara en liten stund.
Jag saknar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar