NORDIS

Det har nu gått fyra månader.
Fyra månader sen den värsta dagen i mitt liv.
Dom jobbigaste, mest omväldande , förvirrande och smärtsamma månaderna i mitt liv.
Jag kan knappt förstå att jag överlevt. Ja, det känns så hemskt.
Under dom månaderna förlorade jag inte bara mitt barn, jag förlorade mitt mående, mig själv, min livsgnista. Jag förlorade tron, jag förlorade hoppet, jag förlorade omgivningen. Jag förlorade nära människor i mitt liv, hur oförstående jag än är över att behöva göra det under just denna korta men hemska period när jag går genom det mörkaste livet har utsatt mig för. Människor som inte kunde förstå, eller kanske inte ville. Människor som inte kunde finnas där och vara ett stöd, människor som tyckte att det som hände mig var för obehagligt och för obekvämt för dom att hantera, att det var lättare att vända sig om, människor som aldrig skulle förstå storleken av det som hänt förens det skulle hända dom själva. Människor som jag idag inte längre behöver. För vad är det för mening att ha människor i ens liv bara för det bra men inte för det dåliga.
Jag är som sagt väldigt oförstående över att jag ens behövt hantera detta lilla mörker vid sidan om mitt stora mörker. Men jag har börjat acceptera. Det har börjat sjunka in att det är så här livet är nu. Och jag uppskattar dom människorna som stod kvar, som höll mig uppe och som fortfarande bär mig så otroligt mycket mer. Dom som jag ringer när jag gråter. Dom enda som vet hur jag fortfarande mår. För, för resten ser det nog ut som om livet fortsatt för mig. Som att jag är ok nu.
För vissa kunder på jobbet som nyligen fått reda på det har reaktionerna varit att dom aldrig kunnat ana vad jag går igenom.
Det syns inte längre på mig.
Och jag vet inte varför.
Kanske ett skydd skapat av just dom människor som visade kinden när jag behövde kramar. Som fick mig att känna att det här va något som skulle hanteras i tystnad, inombords, inte störa andra med.
Dom hade fel. Men när jag insåg det hade något redan gått sönder inuti mig. Muren var uppe.
För varje dag som går blir jag mer uppgiven över hur jag hanterade livet och situationen den första tiden. Alla råd jag lyssnade på som inte alls var vad just Jag behövde och som fungerade för just mitt välmående. Val, tankar och känslor som förtrycktes som i dag bubblar i mig med ångest och ledsenhet.
Jag är starkare idag. Men jag är annorlundare idag. Både på gott och ont.
Livet delas nu upp i ett före och ett efter.
Jag undrar om livet någonsin kommer kunna bli som vanligt igen.

Jag räknar ner dagarna. Varför!?
Jag vet inte. Det är så mycket som händer i min kropp och i mitt huvud som jag inte förstår eller styr över. Ena stunden är jag lugn, stilla, nästan avstängd och kall.
Nästa dag kan jag vara en våt fläck som inte orkar ta ett enda andetag till.
Men en känsla är genomgående oavsett sinnestillstånd.
Tomhet.
Jag har aldrig upplevt en obehagligare känsla än just denna som jag bär med mig just nu.
Och i mina försök att försöka förstå, inser jag oftast att jag har inte alls förstått vad som hänt.
Som om jag fortfarande går och väntar på att bli väckt.
Och hur ska jag kunna acceptera när jag inte ens förstått vad som hänt.
Jag går och väntar. Men jag vet inte på vad!? Han kan inte dö igen. Jag kan inte bli mer tom
Ibland får jag den konstiga känslan att det här har hänt någon annan. Inte mig.
Jag har satt en distans till det som hänt. För när jag sätter mig ner och verkligen förklarar för mig själv, tänker på vad som hänt. Så dör jag inombords.
Om och om igen..
Dom känslorna är alldeles för stora för att hantera. Så då stänger jag oftast av igen. Jag kan inte Leva ett normalt liv tillsammans med dom känslorna, jag kan inte fungera med dom. Inte vara social, inte jobba, inte ha ett liv.
Normalt när något händer, Hur jobbigt och intensivt det än kan ha varit. Så suddas dom känslorna ut efter ett tag. Efter några månader kan dom finnas där, men dom är mer suddiga och mindre intensiva.
Dom här känslorna suddas inte ut. Intensiteten avtar inte. Och det är det som skrämmer mig.
Det har nu gått fyra månader.
Men jag är livrädd för framtiden.