Jag har aldrig kunnat stänga av mina känslor, men nu har jag lyckats.
Det har varit för mycket som hänt sista tiden som har gjort att jag helt stängt av. Det finns bara en viss mängd känslor en människa kan hantera samtidigt.
Jag kan inte ens förstå ibland hur jag kan bli utsatt för att hantera allt det som hänt samtidigt. Eller hur jag ens överlever det.
Men precis som när du mår illa och går omkring med ett konstant illamående är det något hanterbart. Ett hanterbart mående. Men när det sekunderna innan du spyr når ett mående av panik och överfylldhet är du i din kropps våld och hur mycket du är håller igen, håller emot. Kommer det ut, så kommer det ut.
Just där är jag nu. Jag har börjat nå stadiet av att min känslo-spya ska komma ut.
Jag börjar panika och streta emot att försöka hålla allt inne, alla känslor, alla tankar, alla tårar.
Jag kan inte längre tala om det som hänt utan att det igen klumpar sig i halsen.
Jag har ett tag levt ett "vanligt" liv, som om det inträffade aldrig hänt.
Och folk runtomkring mig har sett en glad, välmående Anna.
Men precis som alla som fortsatte sina graviditeter, går jag efterblivet och väntar jag med.
Det hemska lilla datumet som jag oförstående ser komma emot mig som ett tåg i en tunnel.
Det är som att jag väntar på att han ska dö. All over again.
Hans era, hans graviditet är fortfarande inte slut.
Jag vill att den ska ta slut. Jag vill börja om.
Men helvete vad jag saknar just honom. Mitt första lilla barn.
Min sparkande lilla knodd. Mitt son.
Dom som knasigt nog kan slänga ur sig;
"ni är fortfarande unga, ni kan få en ny"
Jag undrar om dom kan ersätta alla människor runtomkring sig så enkelt på det sättet.
Jag kommer få ett nytt barn, absolut. Men det kommer aldrig igen vara han.
När nästa barn finns i magen är det inte Han.
Så varför säger man då inte samma sak till föräldrar som förlorar äldre barn!?
Jag vill inte jobba imon.
Jag vill inte träffa folk.
Jag orkar inte spela glad mer nu.
Jag vill bara vara. Vara som jag är.
Utan att folk blir obekväma, tycker synd om mig eller har åsikter om hur jag sörjer.
Jag vill bara ligga här å vara ledsen över och sakna mitt barn.
För det är faktiskt så jag känner just nu.
Och det är faktiskt så här jag mår just nu.
Helt åt helvete!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar