Men genom att behöva tänka på det var det som att öppna en dörr och där va dom. Känslorna.
Dom hade inte försvunnit alls, jag hade bara gömt dom.
Jag har aldrig kunnat göra så innan. Stänga av. Skjuta bort känslor.
Men det kom till en punkt då jag inte kunde ha känslorna aktivt vid min sida om jag skulle klara av att ha ett liv. Dom här känslorna är större än något jag nånsin innan upplevt. När jag tänker på det, på honom, på allt. Vrider sig fortfarande kniven så hårt i mitt hjärta och smärtan är där. Så jag gör det inte längre. Jag håller mig sysselsatt, stänger av, stänger undan.
Men det är inte bra, inte nyttigt. Men det är det enda sättet att överleva just nu.
Hur länge kommer det fungera. Hur ska jag kunna leva med känslorna vid min sida.
Kommer det någonsin kännas mindre ont!?
Utåt syns det inte längre på mig vad som hänt. Och jag pratar inte om det med folk.
Det finns ändå inget någon kan säga, så varför!?
Jag hoppas att det kommer komma en dag då jag slutar ställa mig frågan, Varför?
Jag saknar dig. Jag saknar dig mer än jag saknat någon i hela mitt liv!
Pisskväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar