Jobbat min första helvecka sen jag gick hem i januari.
Det är högt tempo och fysiskt krävande och det är inte förens jag kommer innanför dörrarna hemma som jag inser hur jävla trött jag är. Då kollapsar jag oftast ihop i duschen och sen ligger jag uppkrupen som ett skadat djur i soffan och gnyr.
Men när klockan ringer 05.15 nästa dag går jag snabbt upp och börjar om.
Jag älskar mitt jobb och det är skönt att ha något att fokusera på.
Men minst en gång om dagen sitter jag där i min hytt och hulkar med mina tårar och undrar varför jag inte ligger hemma i sängen i stället.
Jag får ofta höra, livet går vidare, se framåt, tänk positivt.
Allt detta vet jag och tro mig, det är inte för att det är roligt som tårarna forsar, mardrömmarna jagar mig och livet går framåt i sirap.
Jag väljer inte hur jag ska bearbeta det jag gått igenom, men jag försöker heller inte kämpa emot och stänga av för att skynda på. Då skulle jag vakna upp om något år, obearbetad och fortfarande vara djupt ledsen i min sorg. Smärtan och den stora sorgen skulle vara utdragen istället för att bara låta det komma över mig och gå ur kroppen med en gång. Det andra alternativet är förmodligen mer smärtfritt, men jag vet inte hur hälsosamt det är i längden.
Det är fortfarande människor jag måste berätta för på min runda vad som hänt och det drar upp lika mycket känslor varje gång. Jag kan komma på mig att ha "försvunnit" in i mina tankar och nästan som jag kvicknar till flera gånger om dagen.
Lite risky eftersom jag kör lastbil. Men jag har aldrig upplevt ett så okontrollerat sinne innan, eller att bli attackerad av tankar så intensivt som jag blir nu. Så kraftfulla tankar att man försvinner in i deras våld. Det är obehagligt att vara maktlös mot sig själv.
Idag va det min jobb-helg. Jag har oftast inget emot att jobba lördagar. Speciellt inte när solen skiner och jag har bra musik i högtalarna.
Men idag va en av dom dåliga dagarna då känslorna bubblar ytligt och tårarna ligger och bara väntar. Efter att ha fått berätta för två ställen om vad som hänt och gråtit en skvätt ville jag tillslut bara hem.
Jag hade lyckats behålla lugnet och känslorna och befann mig på sista stället nästan redo att åka tillbaka till åkeriet för dagen då jag ser en kollega och hans flickvän. Hon är gravid och dom skulle ha barn samma vecka som oss i sommar. Plötsligt ser jag hur stor jag skulle varit nu om allt gått som planerat.
Och så kom gråten. Och som jag grät. Jag skrikgrät hela vägen tillbaka till åkeriet och kastade mig i famnen på Kalle som tur var va där. Jag har inte gråtit så på några veckor nu.
Men det gjorde så ont. Det värkte i hela kroppen och det kändes som hjärtat slitits ut en gång till.
Så länge jag går sakta framår i min lilla värld är jag ganska ok, men när jag få se dom som väntar samtidigt som oss så blir det en påminnelse om världen jag levde i fram tills för några veckor sen. VAD jag missar och HUR livet kunde blivit.
När jag minns och känner dom starka känslorna håller jag mig omedvetet oftast om magen och bara skriker rakt ut. Det är något, någon som saknas mig så fruktansvärt mycket.
Jag undrar om det kommer vara så här tills alla små är födda och vårt beräknade datum är förbi.
Hur kommer det kännas sen? När kommer jag vara redo att gå vidare?
Jag önskar att jag va yngre och inte alls i åldern då alla runtomkring är på barnhumör.
Det hade varit så himla mycket lättare då!
Igår sken solen tills den gick ner så jag gick en promenad upp till minneslunden för att rensa huvudet lite. Vi väntar fortfarande på brev om han har spridits eller inte.
Det är vackert och fridfullt där uppe och jag gillar tanken på att ha en plats att gå till för att prata med den man saknar så man kan släppa delar av det när man är hemma.
Jag pratade med honom. Jag slåss fortfarande mycket med mina skuldkänslor.
Alla dumma dumma tankar "tänk om".
Jag berättade för honom att hans mormor fyllde år igår.
Grattis mammis på att fylla fua-fua i år igen!!
Jag är ledsen att ingen mer än vi fick träffa honom.
Jag blir ledsen när jag ser alla vackra vårblommor och inser hur vackert livet är.
Och att jag aldrig fick chansen att visa honom allt det.
Allt jag ville visa honom. Göra med honom. Alla han aldrig fick träffa. Allt han aldrig fick uppleva.
Det kändes ändå lite lättare att traska hemåt efter att ha fått aktivt tänka och känna honom lite.
Det är kanske precis det jag behöver. En aktiv stund att få tillåtelse att vara i allt jag känner och upplever.
Så jag sen kan fortsätta framåt och leva i allt som finns kvar.
I wonder where you are!
I förrgår fick jag ett otroligt vackert paket med posten.
I paketet låg en fantastiskt vacker present. En cementfigur av en bäbis på en rosbädd.
Jag tappade verkligen andan när jag såg den. Och både Kalle och ja sa samtidigt att den påminde så mycket om honom och hur fin och stilla han va när vi fick träffa honom.
Det va min fina vän Jessica som hade tänkt på mig och skickat den som en upplyftande gåva.
Den tillsammans med ett fint brev från henne och ett från hennes söta son.
Ibland vet jag inte vad jag gjort för att förtjäna så fina vänner. Oftast har jag svårt att känna mig värd att någon är så snäll mot mig. Men jag är så otroligt tacksam och det va fina glädjetårar som kom när jag sett figuren och läst breven.
Jag är välsignad som har hittat så fina människor att omge mig med.
Klychan, medgång gör vänner. Motgång prövar dom har jag fått lära mig nu det tunga sättet.
Helvete va fantastiska vänner jag har!
Kalle sa direkt när han såg den att den ska stå uppe hos honom. Så det gör den nu. På hans hylla.
Jag hoppas i morgon blir bättre.
Jag och min kropp orkar inte gråta mer nu.
Jag hoppas det är sol i morgon.
Jag hoppas på imon!
1 kommentar:
Kärlek till er!
Skicka en kommentar