NORDIS

Jag jobbar. Och det fungerar precis som jag vill.
En skenmanöver för hjärnan att inte hinna tänka och känna så mycket.
Och jag kan ha långa stunder då jag lever ett normalt liv, känner mig normalt fungerande och börjar ha normala tankar om livet och framtiden.
Sen står dom alltid där, med sina fina magar och framtidsvisioner.
Jag tittar på min och bara dör lite inombords.
Jag undrar om jag kommer känna så här tills det skulle varit vår tur.
Jag undrar hur jag kommer se på nyfödda barn efter det.
Hur länge kommer det här vara jobbigt för mig? 3 månader? första året?
När jag ser främmande mammor som det lyser om tänker jag så efterblivet att "tänk om dom visste den sorg som hade kunnat vänta dom, tänk om dom visste vad jag varit med om..hoppas dom uppskattar det dom nu har".
Jag tog min graviditet efter vecka 13 för givet. Därav chocken.
Jag blev tillsagd att tänka att det var en normal graviditet, så därför gjorde man det.
Man ska inte föreställa sig alla hemska scenarion som kan hända, men jag önskar jag hade varit mer medveten om att dom i alla fall fanns.
Har sett till så jag i alla fall kan vara ledig dagarna runt då han iaf Skulle ha kommit.
Jag kommer inte reda ut att sitta bakom en ratt då.

Solen kommer, våren kommer, värmen kommer och blå himmel och ljusare tider kommer.
Det blir lite lättare att leva bara av allt ljust och vackert runt om kring mig.
Men jag tänker mycket på att du aldrig fick chansen att uppleva det.
Jag fick aldrig chansen att visa dig allt det vackra jag ser i världen.
Du är nu en del av den, en del av naturen, den del av allt runtomkring mig.
Det känns bra men jobbigt. Sorgligt men vackert.
Fan va jag saknar dig. fan, fan, fan..