En lång fredag

Det känns som om jag blivit skjuten i bröstet.
Det värker och gör ont.
Det känns som någon skjutit mig med pilar, och dom sitter kvar i mitt bröst.
Jag hade tvn på och det var en av sagan om ringen filmerna. Boromir blev skjuten i bröstet och till hans undsättning även att det va för sent rusade hans brödraskap.
Jag vill att någon kommer till min undsättning med. Jag vill ha någon som drar ut pilarna i Mitt bröst.
Jag känner mig liten, ensam och svag.
I kväll är jag ensam och jag önskar jag hade ett knä att lägga mitt huvud i.
Jag förstår inte hur något som inte är fysisk smärta, ändå kan göra så fysiskt ont.
Jag trodde jag var på väg åt rätt håll, att det blev bättre. Men det känns bara som att jag blir svagare och svagare för varje dag. Som att jag närmar mig dagen jag skulle fått bill din mamma.
Överallt ser jag gravida och det är bara en påminnelse som att kvida om pilarna i mitt bröst.
Påminnelse om vad jag aldrig fick uppleva, att jag aldrig fick dig.
Jag bär för mycket i mitt hjärta för vad jag klarar nu, det känns som jag omges av död och sorg och tråkiga saker. Jag kan inte ta in mer.
När ska det vända?
När ska glädjen och livet komma in i mitt liv.
Jag behöver nått att hoppas på, någon uns glädje att fylla en del av mitt hjärta.
Jag orkar snart inte mer.
Jag vill ha tillbaka mitt liv.
Jag hade allt. Plötsligt känns det som jag har inget.
Vad hände!?

Jag jobbar, vad som känns som hela tiden.
Jag vill bara dra täcket över huvudet. Men jag tar mig upp, jag går dit.
Jag kanske inte är där. Men jag är där.
En dagjävel i taget!

“I wish it need not have happened in my time," said Frodo.
"So do I," said Gandalf, "and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given us.”