Mitt hjärta slutade slå dagen jag fick veta att Valle var sjuk.
Jag slutade andas dagen jag fick veta att Ebba fanns i magen.
Sista halvåret har varit det mest fantastiska och mest fruktansvärda halvåret i mitt liv.
Den konstanta oron som har stulit stora delar av den glädjen ett nytt barn kommer med. Jag har nu när sex månader gått och man sakta börjar slappna av mer insett att hade jag vetat vilket psykisk terror det faktiskt skulle vara att skaffa ett nytt barn efter att ha förlorat sitt första, vet jag inte om jag skulle gjort det. I alla fall inte så snabbt inpå.
Ja, det är den hårda hemska sanningen att jag är nu helt slut både fysiskt och psykiskt av det här året som gått och den rädslan som att vara gravid och få ha sitt barn hos sig kommer med.
Jag är på väg rakt in i den berömda väggen och det som gör mig ledsen är att ingen (ytterst få) längre frågar hur jag mår och låter mig få sörja vid deras sida.
För faktum är att som jag känner nu att hade vi haft mer folk som sörjt med oss, om våra vänner och familjer hade sörjt med oss hade jag nog kommit längre än vad jag gjort idag.
För istället för att få leva i sorgen och nästan älta ur det värsta, chocken, tankarna, känslorna, så har jag undvikit den. Ignorerat den. Och försökt få den att vara och kännas mindre än vad den är.
För det är så omgivningen har fått mig att känna att jag borde göra och hantera min sorg.
Ignorera, släppa det och gå vidare.
Men det var ett barn som dog.
Han har ett namn, ett värde. Han hade tio fingrar och tio tår. Jag tror inte någon vill att Dom ska bli bortglömda och ignorerade så snabbt som det krävs att jag ska släppa min son.
Det är så ytterst få som har velat se min son.
Men då hade dom fått se att det var ett barn som dog. Ett stort barn, som jag födde ut.
Då hade dom kanske följt med mig till hans minneslund och tänt ett ljus då och då. Då hade dom kanske inte begärt att det nya barnet som finns hos oss skulle ersätta och få allt att bli bra igen.
Nä, vi är ytterst få som sörjer Valle. Och jag känner att han förtjänar bättre än så.
Och rädslan som förstör mig inifrån över panikbilderna i mitt inre över att behöva förlora min dotter också får acceptans med vetskapen om vad mitt inre behövt vara med om och uppleva med min förlust.
Jag går i terapi, inte alls så ofta som jag skulle behövt. Men jag går. För min skull, men mest för Ebbas skull. För hon ska aldrig behöva påverkas av det som hände innan hon fanns.
Det går aldrig att radera men hon förtjänar att ha den glada mamman som alla barn ska ha.
Och det kommer hon ha, men det kommer behöva underhållas.
Men det hade helt klart varit lättare om man hade fler att prata om sin sorg, sina tankar och känslor med under tiden som går.
För i dagsläget är jag sluten. Jag har lärt mig att endast ett fåtal kan hantera, är bekväma och vill prata om den sorg som faktiskt fortfarande härjar i min kropp och får kvällar som denna att bli outhärdliga.
Jag går och väntar på att det ska gå över. Som en förkylning.
Sen får jag panik när jag inser att det inte kommer gå över.
Hur fan ska jag klara det här ensam!?
1 kommentar:
Du är inte ensam! Jag finns här😢
Skicka en kommentar