Egentid

Egentid.
Ordet som fick en ny innebörd för mig den 18 Mars.
Ordet som är lite tabu för nyblivna föräldrar.
Alla var på mig innan Ebba kom om att värdesätta den egentid jag då hade. Men hur hemskt kan det bli, tänkte jag.
Och nej jag skulle inte vilja säga att det är hemskt, men tillgång till egentid har nu gått ner på några få procent mot vad jag hade innan.
Bara att få tid att sätta mig å skriva av mig här som jag har sådant behov av fick stanna upp.
Jag är medveten om att detta extrema avsaknad av egentid är en kort period som är just nu när Ebba är så jätte liten. Jag är också medveten om att Ebba har varit speciell med sina magkrampor och behov av närhet. Men att vara fastklistrad vid sin älskade bäbis dygnet runt, med bajs upp till armarna och det härliga ljudet av gälla skrik i öronen stora delar av dygnet tar tillslut ut sin rätt på vilket starkt psyke som helst.
Jag har alltid haft ett stort behov av att få vara ensam, att få min egentid. Jag älskar att vara själv.
Innan jag blev sambo älskade jag att låsa in min i min lägenhet med en flaska Pepsi max och en påse ostbågar (innan min kropp beslöt sig för att hata mjölk)..och bara ignorera omvärlden.
Jag har så mycket tankar och känslor och förklarade för min sambo igår att mina tankar, eftersom dom kommer i så stora mängder kastas ut framför mig som att vända upp och ner på en kartong med pussel.
Alla bitar ligger huller om buller och vissa ligger till och med upp och ner. Det är svårt att urskilja om det är ett landskap eller en katthelvete.
Då behöver jag den där stunden att reda ut bitarna, vända alla upprätt så jag får en överblick att bara kunna se klart.
Andas från magen inte uppe i halsen.
Så jag kan göra något åt, sortera bort och ta reda på Vad det är jag känner och tänker istället för att uppleva en enda bisvärm i hjärnan.
Det är en välsignelse och en förbannelse att vara en grubblare. Men jag hade lärt mig hantera det.
När jag flyttade in hos min sambo för fem år sedan var min största oro att jag inte skulle få min behövda egentid. Men lite promenader, försvinna in i photoshop några timmar eller åka på ensam roadtrip löste det. Dessutom insåg jag att jag hade hittat en människa som jag inte behövde någon egentid ifrån. Hur långt tiden än gick tröttnade jag bara aldrig på att vara vid hans sida, och nu 6 år senare så känner jag fortfarande lika dant.
Det har snarare fått motsatt effekt, jag kan inte vara utan honom för länge,
Men med ett nyfött barn sitter du ihop. Och plötsligt inser du att du har en mammaradar som aldrig stängs av. Med ditt barn i närheten kopplar du inte av, du slutar inte lyssna. Det är om att halva hjärnan är med dig när du diskar, lagar mat eller bara sitter och pilar med mobilen. Men den andra halvan av hjärnan, som styr öron och tydligen benen. Reagerar på minsta ljud och på noll sekunder är jag vid hennes sida. Lugn mammor, jag har ännu inte kommit in i det där att det är helt ok att låta ungen ligga å skrika lite innan jag hasat upp den gamla kroppen för trappan. Jag kommer komma dit också men just nu har jag Ebba-jour dygnet runt.
Det som detta gör med mig är att jag börjar bli virrig, deppig och ofokuserad.
Den där behövliga egentiden när jag duschar en timme, redigerar bilder i 8 timmar eller bara tar en promenad med musik högt i öronen som gör att jag fortsätter fungera har uteblivit i snart fyra månader och jag har på senaste tiden märkt att jag börjat gå sönder som människa.
Bara att skriva det här har tagit mig flera omgångar vilket är frustrerande när det för mig är som ordspya som du måste behålla i stängd mun.
Jag är blek, har fortfarande kvar på tok för mycket bäbisfett och är tankspridd.
Så när vi var på vår dygns semester nu stannade vi på vägen hem till vid en strand. Ebba sov och sambon har bränt sig men jag tog mina vita lår och gick ner själv till stranden och satte mig i sanden i 40 minuter.
Jag bara satt där på mina converse i solen och blundade. Och plötsligt kände jag hur hjärnan började rulla på. Som om någon tryckte på en startknapp.
Då slog det mig att jag måste nog tvinga mig själv att ta den där lilla egentiden även nu. Att det inte räcker med att sätta sig i samma rum och försöka läsa en tidning utan att försöka hitta en stund på dygnet emellanåt då jag tar bort från Ebba jouren.
Jag har världens bästa sambo som tar lika stor del av ansvaret med Ebba så problemet är inte att det inte går. Jag har bara inte satt mig själv i främsta rummet för att skuldkänslorna över att behöva min egentid har stoppat mig.
Det är inte fel att sluta vara den man var innan man fick sitt barn. När jag blev mamma slutade jag inte plötsligt att vara Anna.
Men det känns som att det är lite tabu att vilja kräva den där egentiden, speciellt när ditt barn precis har kommit.
"då kanske du inte borde skaffat barn om du behöver egentid"
Jag kan känna att jag som längtat så länge och förlorat ett barn innan Ebba Verkligen inte får vilja ha egentid.
Fast jag tror att en glad mamma är en bra mamma. Och det väsen jag var innan jag fick barn förändras inte bara för att barnet kom.
Vissa förändrar personlighet helt och att vara mamma blir deras enda nya identitet.
Jag är dessvärre fortfarande samma knasiga, överanalysernade, hårdrockande, disneygalna känslomänniska som jag var den 17e Mars.
Jag måste bara på något sätt få mitt nya liv att gå ihop med mitt gamla.
Nä jag skäms inte för att jag gick ner själv 40 minuter för att få lite sand mellan tårna eller att jag älskar när Kalle tar med Ebba och handlar eller går ut med henne och går en sväng så jag får sträcka ut mig på soffan och bara stirra på taket.
Så nu har vi bestämt att för att göra livet dräglig för oss allihop ska vi ge mig timeout emellanåt, kanske mellan måltider då vi båda ändå kan göra lika mycket och se om vi kan få fason på den där knasiga hjärnan jag har.
Det är lite jobb med att vara mamma, och det är ett jävla jobb med att vara jag!