Gone but not forgotten

Jag har varit känslomässigt förstoppad.
Har inte kunnat skriva, inte vetat vad jag känt. Eller tänkt.
Jag har varit paralyserad av alla känslor som rusat genom min kropp som blandat sig med lyckorus och hormoner från den nuvarande graviditeten.
Dagen i förra graviditeten som jag födde min son och inte längre var gravid har infunnit sig.
Jag har gått och bävat men också längtat efter den dagen.
Fram tills gravid-dagen då det inträffade förra gången har jag varit spänd, orolig och ledsen.
Hur lycklig jag än varit över den nuvarande graviditeten fungerar hjärnan på ett jobbigt sätt som inte ens min logik rår på och känslor och tankar bubblar upp som är jobbiga och obehagliga att hantera.
Jag har fått upp minnen som jag inte ens visste jag hade.
Jag vill inte tänka på det. Jag vill verkligen inte minnas.
Men har tvingats.
Den här graviditeten har fram tills nu fungerat både som läkande för den glädjen den medför, men läkande för den sorg jag levt med och nu varit tvungen att hantera.
Det här jag upplevt hade kommit oavsett när jag blev gravid. Nu eller om 4 år.
Men nu är det gjort.
Jag har suttit och gråtit och mints hur mitt liv ändrades på en sekund från glädje till förtvivlan.
Hur jag gick och bar mitt sparkande barn och satt och grät i duschen för att jag visste att det var dagar kvar på hans liv med oss.
Det har dykt upp tankar, känslor och minnesbilder jag bara helt enkelt varit tvungen att hantera.
Och jag är glad att jag fick möta dom. Det var i alla obehagliga minnen ganska mysigt att minnas Valle och tiden jag hade med honom. Jag kommer ju aldrig någonsin glömma honom, glömma min första graviditet. Mitt första barn.
När jag fick reda på att vi var gravida igen, bad jag honom vaka över sitt småsyskon. Och det känns som att han ändå är här med oss alla.
Vår lilla konstiga men fina familj av fyra.
Men plötsligt var veckan över, den som dränerade mig helt på energi. Och dagen för vår sista graviditet infann sig och det är den enda dagen på en hel månad som solen har lyst i vår stad.
Känns helt magiskt och konstigt.
Nu väntade något nytt, dagar av graviditeten jag aldrig upplevt. Att skapa nya minnen.
Jag vaknade upp dagen efter till en ny dag. Och det var en bittersöt känsla som omgav mig.
Men för varje dag som gått har det varit som om det lilla trasiga hjärtat inuti min kropp, fyllts med lite mer ljus och hopp. Varje dag rinner det till lite mer och jag känner hur det där fantastiska börjar infinna sig.
Dom kallar det för hopp.
Och jag älskar det!