NORDIS

Jag har varit gravid i ett år.
Ja det känns så i alla fall.
Jag blev gravid efter 5 månader. Det var ett hårt arbete att försöka bli av med vätskan och vikten innan jag vågade börja om. Men jag lyckades. Nästan i alla fall. Höfterna får jag nog acceptera som en ny del av min kvinnliga anatomi nu men dom är inte jätte bekymrade förutom alla jeans jag inte längre kommer komma i pga just denna nya anledning.
Att bli gravid igen var aldrig något vi inte ville. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte tar hårt på min kropp. Även om jag lyckades utåt sett komma tillbaka mycket till min gamla kropp märks det nu när jag är gravid att det är insidan som förändringen inte hann riktigt med.
Jag blev snabbt större den här graviditeten. Kalle säger att jag är 40 % gravid och 60 % muffins:)
Jag är också mer öm den här graviditeten.
Jag har fått förklarat för mig att ligamenten till livmodern blir mer och mer uttöjda för varje graviditet. Vilket gör att det känns som om livmodern ligger längre och längre ner för varje graviditet. Vilket gör att det i sin tur den här gången trycker mer på andra delar än förra gången.
Inget att stirra upp sig på så fort man fått sin förklaring men det är alltid skönt att veta hur man fungerar.
Speciellt när man har ett jobb som mitt, som är otroligt fysiskt.
Varit mycket svårare att jobba den här gången. Mycket för att det fysiska krånglar för mig. Men även för att det psykiska har krånglat mer än jag trodde.
Jag var så redo att bli gravid. Jag kände mig stark och att jag hade kommit långt i min sorg.
Vilket jag också hade. Men på grund av den starka traumatiska upplevelsen förra graviditeten blev så blir den här graviditeten en reaktion på posttraumatisk stress. Kroppen reagerar på vad som händer, förknippar det med förra graviditeten och slår helt bakåt och varnar med alla varningsflaggor den kan.
Jag är en logisk och klok människa som är väl medveten om logiken i situationen. Men när känslorna rusar över mig när det hugger till i magen blir logiken i mig väldigt liten och dess röst väldigt liten i jämförelse mot allt som skriker Varning inom mig.
Det är DET som gör mig knäpp, arg och förbannad. Att jag inte kommer få ha den där första upplevelsen längre. Den oskyldiga, bubblande underbara "fusk yeah, jag är gravid" känslan.
Jag hoppas fortfarande hårt att jag kan få uppleva den den dagen vi går över vårt förra datum när Valle kom. När vi plötsligt kommer vara längre gravida än förra gången.
När allt plötsligt Kommer vara nytt för oss. Jag hoppas på då!
Men just nu är jag ologisk