Min Egon!
Han va mer än en hamster.
Han var familj.
Vi skaffade honom när jag ännu inte var redo för att skaffa barn. Han blev vår lilla ögonsten.
Vi skrattade åt att han var tjock. Vi log när han sov och såg ut som en tennisboll och när han kröp ner i matskålen för att äta.
När vi förlorade Valle var det bara han och jag hemma, och jag pratade med honom, rådde om honom och han kunde på det knasiga sätt en hamster kan, ge mig tröst.
Han fick all knäckebröd i världen och det mest färgglada luddet att sova i.
En gång när han inte tyckte om sin matblandning och bara petade i den åkte jag med glädje och köpte en ny.
För sådan var han för oss, viktig och betydelsefull, en av oss.
Han blev gammal. Och sjuk.
Tillslut var han inte längre rund. Men han satt ändå och gungade i sitt hjul, till sista dagen.
Plötsligt den här natten fick jag en känsla och jag rusade mot Egons bur.
När jag lyfte hans lilla hus visste jag redan. Nu sover Egon för alltid.
När jag klappade på honom tittade han inte upp på mig som han brukade. Han låg så fridfullt och sov, fast nu sov han för alltid.
Och ja, jag skrek rakt ut.
Att en så liten varelse kan framkalla sådana starka kärleks känslor.
Men han va min, min lilla skatt, min tjockis, min Egon.
Dagen efter var det overkligt att han inte längre fanns.
Jag åkte och köpte en ask, den finaste jag hittade.
Jag la honom i sitt ludd med några knäckebrödsbitar jämte sig och så begravde vi honom vid sjön.
En vacker plats som vi kan besöka och sitta och fika vid.
Jag hoppas han hade den bra hos oss den tiden han fanns med oss.
Och jag hoppas att han får äta hur mycket knäckebröd han vill nu i fluffiga hamster-himlen.
Man måste nog ha ett husdjur själv för att förstå att många gånger blir ett husdjur så mycket mer än bara ett husdjur, det blir en vän.
Sov gott lilla Egon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar