För 30 år sen hade min kära moder värkar som 9 timmar senare skulle resultera i lilla mig.
Efter att ha upplevt en förlossning själv, kan jag nu bara säga.
Tack älskade mamma för att du kämpade mig till världen.
Jag vet inte varför jag har sådan panik över att fylla 30.
Om det är vad det symboliserar?..eller vad jag tror väntas av mig?
Men mycket tror jag det är min tidigare syn på livet och människor i den åldern.
Min mamma hade två barn och hus när hon blev 30.
Jag har Kalle..och Egon. INTE att se ner på alls!
Men självklart. Visst trodde nog 10 åriga, tillochmed 20 åriga Anna att livet skulle sett annorlunda ut nu.
Fast visst, jag har hittat mannen jag vill spendera resten av mitt liv med. Jag Skulle haft en son nu, och jag vet ju TYP vad jag vill bli när jag blir stor.
Sååå, halfway there i alla fall.
Jag har funderat mycket idag på vad det är just som stör mig med att fylla 30.
Jag tror det är mycket som min fina vän sa, att det är inte bara en utan TVÅ siffror man byter ut nu.
Jag kan inte längre klassa mig som 20 åring.
Jag blir en av dom. Dom vuxna!
Kommer det fortfarande accepteras att klä sig som pirat och bli hysteriskt lycklig av sockervadd!?
Är det fortfarande ok att ha 3 lådor utklädningskläder och lika många gosedjur!?
Är det nu det över en natt det kommer komma en extra rynka, gråa-hår produktionen plötsligt startar och lusten för att börja sticka kickar in!?
Jag vet innerst inne att det inte alls är så här.
Så varför envisas jag med att grubbla så mycket på det!
Jag förlorade några år på min depression, år som gjort att jag kanske annars skulle ha det där jag trodde att jag skulle ha. Den känslan kan få mig lite att känna mig som en förlorare. Som om jag misslyckats.
Men frågan är om jag hade varit där nu ändå!?
Jag träffade mannen som jag tillslut kände att jag ville ha allt det där med. Och i stället för att slänga mig in i något, lät jag det ta tid. Oss ta tid. Att lära känna varandra.
Gå igenom better or worse, sickness and health. För att tillslut veta att nu klarar vi allt.
Och det gjorde vi!
Vi försökte skaffa ett barn, och förlorade honom.
Men vi stod pall. Våra rötter var starka.
Och nu är vi starkare än någonsin.
Så vad spelar det för roll att jag inte har allt det Där just Nu!?
Jag tror, hoppas och nästan vet..att jag kommer att få det.
Jag låg och grubblade, i smärre fosterställning i soffan och frågade min älskade sambo:
"är det meningen att jag ska vara glad över i morgon"?
Då, från ingenstans, trillade världens bästa sms in, från världens finaste vän!
Jag har världens finaste vänner. Och så länge jag får bli gammal med er..kan jag bli Hur gammal som helst.
Allis, du får alltid mig att känna mig lite bättre, lite starkare och lite mer oövervinnelig.
Tack för att du lyfter, bär, skrattar och gråter med mig och har gjort i 11 år.
Siktar på 111 år till nu!
Jag älskar dig!
Ibland är det dom små sakerna, som ett enkelt meddelande som kan göra så mycket skillnad.
Och plötsligt som jag sitter här och skriver slår klockan 00 och dom första grattis hälsningarna trillar in.
Det känns redan bättre.
Jag ska bli världens bästa 30 åring!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar