NORDIS

"rädslan för att vara ett dåligt stöd gör att man många gånger inte är något stöd alls"..
Nått sånt sa doktorn på tvn i dagen program där dom pratade om livskriserna som uppstår vid sjukdomar mitt i livet.
Och hur det är att vara anhörig.
Jag kunde känna igen det dom pratade om när det gällde stöd.
Så här i efterdyningarna är det fortfarande saker som grämer mig om hur delar av allt gick till.
Val som gjordes, band som bröts, förtroenden som försvann.
En dag kanske jag kan leva mer med det. Men än så länge är det mycket som är som en törn i sidan på mig. Jag försöker inte låta det äta upp mig, men vissa dagar tänker jag på det mer än andra.

Jag kan inte styra min hjärna. Oh som jag hade velat det.
Så dagar som kan börja så bra och smärtfritt kan på en handvändning sluta i stora krokodil-tårar och panikångest. Jag önskar det fanns nån förvarning ibland. Någon logik.
Men det finns det inte. Plötsligt händer det som dom säger.
Och så från ingenstans sitter jag där och lipar i min lastbil.
Är så trött på det nu.
Det okontrollerade, det utdragna.
Jag vill kunna säga, "NEJ, det här är en onödig tanke, du vet bättre och just det här är ologiskt och onödigt att vara ledsen över".
Men det är som att sorgen, det här svarta lilla trollet som bosatt sig i mitt bröst är fortfarande starkare än mig. Den är som en mobbare, större, starkare och ganska skrämmande.
Och när det börjar göra sig hörd, blir jag liten och mållös och drar mig undan med tårar i ögonen.
En dag kommer jag vara starkare.
Då kommer jag inte bara säga ifrån, jag kommer kasta ut trollet.
Då kommer jag bara ha minerna kvar.
Men den mörka, kladdiga sorgen kommer inte längre ha kontroll över mig. Som den har nu.
Jag önskar jag kunde acceptera lite snabbare.
Men sanningen är att jag saknar dig så fruktansvärt!

Idag kunde jag knäppa mina jobb-byxor helt för första gången sen i höstas.
Jag börjar sakta återgå till mig själv.
Som jag längtat.
Snart kanske jag kan se mig i spegeln utan att det hugger i bröstet.
Snart!