Men det är det ingen som vet.
För det syns inte på mig längre.
Nu är du försluten i mitt hjärta och i min själ och jag försöker hänga på det vanliga livet och låtsas att jag är en av alla dom. Normal.
Jag känner mig inte normal. Jag går och tänker på ett barn som inte finns och känner känslor som jag inte ens själv förstår.
Ibland kan jag bli arg på att livet fortsatt.
HUR kan livet fortsätta för Någon när du inte längre finns hos mig.
Jag tycker om att jag har en plats att gå till nu när jag vill prata lite med dig.
Och ibland får jag lämna dig där när jag går hem så att jag kan fortsätta vara bara Anna när jag kommer hem.
Men varje gång jag tar stegen upp för gången till dig är jag mamma igen.
Jag är din mamma och kommer alltid att vara.
Helvete vad jag saknar dig prinsen.
Vi skulle varit så stora och vackra ihop nu. Och jag hade längtat efter dig något så tokigt.
Nu saknar jag dig till galenskap istället och det är bara du och jag i tankarna.
Världen runtom verkar befinna sig i ett kaos och runt om kring mig händer bara mörka tragiska saker.
Jag vill ha glada nyheter, jag vill ha sol i själen, jag vill ha något att se fram emot.
Nu finns bara död, sorg och mörker.
Vad hände mitt liv!?
Jag hade allt. Nu har jag inget!
Försöker fylla på energiförrådet själv i all desperation för att inte stupa under helt.
Det tar energi, men det ger energi tillbaka.
Sol, vatten och lugn har alltid varit batteriladdare för mig, och för en stund kan även jag se framåt. Längta och glömma. Jag älskar att må bra dom stunderna.
Jag är glad att vi går mot ljusare tider för ljuset hittar in i mina mörka vrån och hjälper driva ut mitt det dåliga. Fyllt på med skratt från vänner me. Nya och gamla.
Ibland önskar jag att ni kunde förstå att det lilla gör så otroligt i det stora.
Ikväll önskar jag att någon kunde bära mitt hjärta en stund.
Det känns så trasigt och tungt.
The littlest things
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar