NORDIS

Det känns som jag ska implodera på insidan.
Jag har nu nått en fas av sorgen som jag inte ens känner igen eller förstår. Jag lever som i ett vakuum.
Jag känner mig som en zombie, jag har satt på auto pilot och håller mig ständigt upptagen mentalt för att inte låta känslorna jag lever med få utrymme i mig.
Tills jag ger mig själv fem minuters stillhet som i duschen i kväll, och det totalt brister för mig.
Jag kan inte springa ifrån min insida, mina känslor, mina tankar.
Men jag försöker. För det börjar bli jobbigt att leva och andas sorg dygnet runt nu.
När jag känner, så vrider och vänder det sig i hela mitt inre och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Saknaden är så stor, förståelsen är fortfarande inte helt där.
Jag förstår inte hur jag ska kunna leva med det här vid min sida.
Hur ska jag kunna gå tillbaka till verkligheten.

I natt drömde jag att jag träffade en gammal vän och hon började fråga ut mig om vad det kan ha varit jag gjort som orsakade mitt barns fel.
Jag tycker inte om att sova längre, för jag tycker inte om mina drömmar.
Det är något som fortfarande snurrar i mitt huvud även i vaket tillstånd. Orsaken till att det hände.
Även om jag vet att det inte finns någon orsak, försöker min hjärna skuldsätta mig själv och hitta orsaken.
Det hade inte känts lättare med en direkt orsak att peka på om ett varför. Men nu när det inte finns en anledning känns det bara så Fruktansvärt orättvist och grymt att det hände oss.
Det finns nog få människor som varit så hängiven sin graviditet som jag.
Och av den anledningen blir orättviskänslan så fruktansvärd.

Min kropp samarbetar inte i tillfriskandet alls. Det ena följs bara utav det andra.
Jag funderar på om man får göra slut med sin kropp ibland.
Jag går bara och väntar på avslut.
Avslut på den kroppsliga processen. Läka, och sen få börja återfå min normala form och utseende.
Sluta vara vätskefylld och kanske komma i lite kläder igen.
Jag väntar fortfarande på beskedet om att han spridits, så jag kan få känna den friden och få lägga min blomma och ta ett sista farväl.
Jag vill bara att avsluten ska komma snart.
Min ork och styrka börjar ta slut.
Jag känner mig bara liten och svag.

Tredje natten utan sömnmedel nu.
Ett måste. Nästa vecka börjar jag jobba.
Nervös, orolig..rädd!