Människan som tittar tillbaka på mig är inte den människan jag känner igen.
Den människan representerar hur jag mår inuti och det syns utanpå.
Jag har säkert åldrats flera år på bara några veckor och det som förr bara var att ta på sig en jacka och gå ut, känns nu mer jobbigt då det syns på utsidan hur jag mår på insidan.
Orken för att göra sig fin och mänsklig har inte heller funnits så när jag idag fick en lust att "ta på mig ansiktet" gick jag med glädje in i badrummet.
Känslan när något går med medvind är inte alltid så långvarig och lika snabbt som den kan komma och lyfta med en framåt, kan den avta och man sjunker ner till golvet igen.
Känslorna har nu börjat pendla ordentligt som på en hjärt-monitor och en dag kan bestå av upp och ner gångar som även jag har svårt att hänga med i.
Men jag försöker rida på vågen upp när den kommer och inte bli för ledsen när jag sjunker tillbaka ner igen.
Försöka acceptera att det just nu är sorgens gång.
Även om ner perioderna blir mer påtagliga när man får känna av uppgångarna.
Jag har försökt få kontroll över min sömn situation men misslyckats totalt.
Min taktik att försöka lösa det här och vara "stark" nog att lyckas somna med alla tankar som attackerar har inte alls fungerat utan har slutat med att jag tillslut ändå, och oftast då sent, fått ta sömntabletter i alla fall.
Vilket har resulterat i att jag tagit dom så pass sent att dagen efter varit helt förstörd och jag har vaknat sent och oftast groggy.
Vilket gjort att kvällens insomnade varit ännu jobbigare.
Fick nya tabletter hos läkaren sist. Några snälla och några lite starkare.
Jag vill helst inte ta dom alls, så jag måste börja förstå att det handlar inte om att jag är svag som jag får ta dom utan att kroppens reaktion på allt som hänt kräver att jag får ge mig själv den sömnen.
Idag, dagen efter första gången jag testade mina nya tabletter har jag gått som i en fylle-dimma hela dagen och jag märker både på kropp och humör att det här inte är hållbart för mig.
Jag vill bara kunna lägga huvudet på kudden och inte besväras av tankarna, jag vill bara ha en natt där drömmarna inte är våldsamma eller obehagliga.
Jag vill bara få tillbaka lite normalitet så jag kan ens börja tänka på att våga sätta mig i en lastbil igen eller bara få ett fungerande liv.
Nätterna har alltid varit min favorit tid på dygnet. Jag hör tankarna klarare då när världen runt om är mer stilla. Men nu vill jag inte höra tankarna längre. Jag vill inte reda ut garnystanet i mitt huvud varje kväll som jag gör när jag skriver.
Jag vill att det ska bli tyst!
När jag sätter mig med datorn på kvällen är det min stund. Min terapi stund. Min reda ut och släppa tankarna stund. Det är enda anledningen varför jag skriver nu varje dag. För när jag tänker på vad jag känner och får ut det i ord, är det som om tankarna blir lite lättare och garnystanet lite mindre trassligt i mig.
Men jag hade mycket hellre velat ha tystnad just nu.
Nätterna alla "varnade" mig för att jag skulle få ha som nybliven förälder, hade jag med glädje bytt mot nätterna jag har nu.
Åh vad jag saknar dig och längtan efter dig min bäbis!
Idag är sista dagen på vår insamling.
Min vän ringde mig ikväll och sa "nu har du 10 000 på din insamling".
Det brast för mig och tårarna kom, av glädje.
En fantastisk känsla att kunna bidra med något så fint ur allt det hemska vi behövt uppleva.
Det är fantastiskt att kunnat nå ut och beröra människor med historien om vår son och vår tid med honom.
Det är fantastiskt hur människor hjälpt till och stöttat.
Det är fantastiskt att kunna le när jag säger god natt till honom i kväll.
Han har gjort en skillnad för förhoppningsvis många andra barnhjärtan i framtiden.
I morgon får vi veta hur mycket vi med våra vänner och familjer kunnat bidra med till framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar