Bestämda och övertygade om att inte utsätta oss för mer lidande var det med betydligt tyngre steg vi igen gick in i ultraljuds rummet.
Vi såg inte längre någon anledning att utsätta mig för smärtan att göra ett fostervattenprov, eller åka ner till sjukhuset i lund för att bara få höra allt vi redan visste och behöva se vårt barn på en monitor igen när inget skulle ändra beslutet vi stod fast vid att ta.
Vår fantastiskt duktiga doktor förklarade att det är förståeligt hur vi resonerade men att båda dessa kan vara väsentliga att genomföra för framtida barns skull.
Ett argument vi absolut förstod.
Så åter igen låg jag där med magen i vädret och handen tryckt i Kalles när lilla kroppen dök upp på skärmen ovanför oss.
Den här gången var vi helt tomma. Tomma och sakliga.
Lilla kroppen låg perfekt och stilla så hjärtat kunde undersökas utan att skaka om och banka på magen som förra gången. Precis som att det var exakt det vi behövde idag.
Informationsbladet om fostervattensprovtagningen berättade att det skulle bli liten/måttlig smärta.
30timmars tatuering slår det mesta tänkte jag kaxigt.
Vi blundade båda och Kalle höll mig hårt i handen.
Jag hade mycket hellre genomgått en tatuering av storlek igen än det här fler gånger.
Kalle råkade titta upp precis när dom drog ut nålen och de sista 10 centimetrarna drogs ut.
Vi fick chansen att fråga hur själva avslutet skulle gå till. Tycker inte om att använda ordet abort.
Det sjuka är att någonstans i min grötiga hjärna har det inte riktigt sjunkit in att det är en liten förlossning jag ska genomföra med allt vad det innebär.
Jag är rädd. Jag är livrädd.
Jag är rädd för hur ont det kommer göra, och hur ont det kommer göra efteråt i hjärtat när man efter smärtan inte får belöningen att få sitt barn på sitt bröst.
När vi åker hem ensamma.
Att förklara att jag är rädd är egentligen en underdrift för finner inte ord för det jag känner just nu.
Vi fick efter att dom stulit vårt vatten gå och träffa en kurator. Hon var mysigt och påminde lite om karaktären Sally vilket i stundens allvarlighet kändes komiskt.
Vi fick prata, gråta och fick information om vad som skulle hända med vårat barn efteråt.
Plötsligt blev allt så verkligt. Vi skulle verkligen inte få med oss honom hem.
Och plötsligt låg pappret framför mig som jag skulle skriva på.
Det kändes som att skriva på en dödsdom.
Och det var bara min signatur som behövdes. Varför då? Hur kunde de plötsligt bara bli på mina axlar att bära det här.
Men jag kommer aldrig bära något själv.
Min kärlek lämnar inte min sida. Vi är två genom det här, hela vägen. Och jag vet inte vad jag hade gjort utan honom. Hur jag hade kunnat stå upp, andas, när luften går ut och världen öppnar sig under mig. Vi tröstar varann, vi bär varann och fyller varandra med mod.
I hans armar kan jag kollapsa, i hans närhet kan jag få vara svag och liten. Han får mig och skratta och glömma, men också påminna mig om allt vi har, allt som vi fortfarande ska en gång få.
Jag älskar dig Kristoffer! Med varenda liten del av min kropp.
Du är min klippa.
Den här vecka består endast av väntan, inför nästa veckas besök till Lund och slutligen avslutet.
Kan bli den längsta veckan i mitt som desperat kommer försöka fyllas med tankedistraherande saker.
Ena timmen ignorerar jag klumpen på magen, nästa timme gråter jag och pratar med den.
Antar att det kommer vara så nu, en transportsträcka. En väntan på tåget som är påväg emot mig.
En väntan som man vill ska vara över så fort som möjligt samtidigt som man inte vill att den ska ta slut alls.
Jag vill fortfarande bara vakna.
Först väntar ännu en fruktansvärt natt.
Till dig min kärlek! Katten & Prinsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar