hakuna matata

Livet är i ständig förändring.. Det är i alla fall det buddhismen lärt mig. Men också att livet är konstant lidande. Men utan kämpandet, smärtan, tårarna och motgången skulle inte känslan av medgång, glädje och känslan när stenen faller från dina axlar heller vara så underbar och så tydlig.
Jag hade aldrig velat välja bort mitt bergochdal bane liv. När jag känner känner jag verkligen. När jag gråter, gråter jag verkligen, men när jag skrattar, skrattar jag från insidan ut. Och känslan när livet vänder efter lång kamp kan ibland vara en livskick.
Jag har levt på långt under existensminimum för många månader nu och har väll helt tappat förtroendet för svenska skyddsnätet som vi så flitigt betalar skatt till. Något som är otroligt jobbigt både psykiskt och fysiskt. Snart vänder det dock och jag kan förhoppningsvis börja jobba helt igen. För kroppen ja, hittat små guldkorn som gör att man tar sig genom dagarna lättare, dessa guldkorn är faktiskt medicin som jag så länge va motståndare till. Inget jag vill ta för alltid. Men det gör att just nu får jag en paus från smärtan och kan börja bygga framtidstankar istället för att bara ha överlevnads tankar. Jag har t.om varit på min första jogging runda sen olyckan och det va så stort för någon som insett hur mycket man kan sakna något så självklart och simpelt som bara förmågan att snöra på sig ett par skor och ge sig ut på en spring tur. Kan ha kommit en tår när jag överlevde och dessutom inte fick större problem dagen efter! :)

Burit omkring på många stenar en lång tid nu. Men det börjar lätta och jag ser med glädje på frammåt.
Det ska nog fan lösa sig med mig me ^^

Ser med glädje fram emot att få fira lillasysters födelsedag me!!

Im not a catperson..Im a Cat!!!!