Kaoset

När det är kaos inuti är det svårt att få ut nått vettigt. Kanske därför det varit extra svårt att ner enklaste meningarna här. Senaste månaderna har det varit som ett garnystan i huvudet och jag har blivit galen av kaoset. Det tar både energi, och glädje att gå och grubbla. Beslut om framtiden har förr aldrig varit så allvarliga som dom är nu heller. Tänk om man visste de när man va runt 20. Hur oallvarligt de faktiskt va då. För ja, jag känner att tiden rinner ifrån mig och att jag förlorade så många år när jag va sjuk som jag önska jag hade haft nu. De va då man skulle rest, eller kanske pluggat.
Grejen är att.. jag fyller 30 nästa år. Panik!
Och hur mycket bara siffra det än må vara. Så är det min siffra. Min syn på hur de Borde varit för mig nu. Och även om jag vet att bara för att man föreställt sig något på något visst sätt, betyder det inte att det ska, eller borde vara så. Men försök säga det till en hjärna som gått i samma cykler i så många år.
Föreställningar är farliga.

Nått som är ännu farligare är facebook.
Där man bombaderas av nya föräldrar och folk som förlovar sig vad som känns hela tiden. Konstigt att man känner stress!? Är det dom som sätter en norm, eller är det ok att sätta sin egna norm?
En av mina lösningar va att dölja uppdateringarna från alla söta mammor där man fick dagliga uppdateringar om bajets konsistens eller sömnscheman från dom små undren. Men den "vuxen epidemin" som utbrutit rumtom mig är svår att gömma sig från. Så försöker ta en paus och funderar på vad Jag vill. Jag försöker undvika att läsa nyheterna, dom drar bara ner och deppar. Jag försöker hålla mig ifrån folk som har samma effekt som nyheterna. Men mest försöker jag fokusera på nuet.
Som för tillfället mest består av att kämpa mot och lära sig leva med smärtan, få grepp om min "nya" framtid, övervaka och prata med mina plantor och va en liten husfru när min karl jobbar.