Hjälper inte att mängden solljus minskar och att kylan gör sig påmind på dom mest ovälkomna ställerna. Min fot! Eftersom min sista utväg för ett smärtfritt liv är tabletter gör jag allt jag kan komma på nu för att hitta andra möjliga alternativ. Så jag tog i veckan upp träningen på rehab. Effekten är densamma som jag förmodligen hade fått av ett av läkemedlerna dom presenterat för mig, ökad genomblödning i mina trasiga små blodkärl. Men det som slog mig när jag satt där på cykeln va att motivationen att va där inte va den samma som för ett år sen. Då kämpade jag för att bli helt återställd, vetskapen att det kanske inte va ett alternativ fanns inte då. Idag vet jag att jag kanske inte kommer kunna bli helt bra, så tankarna som dök upp va..vad kämpar jag för nu!? Uppgivenheten va slående. Liksom sorgen. Men jag har visa vänner, och några meddelanden från min livscoach Pete senare kändes det som att nya mål hade skapats inom mig. Nothings over until I say so. Jag ska träna för att behålla livskvalitet, och aldrig sluta hoppas. Sen är också endorfiner och dopaminer det mest fantastiska vi själva kan producera för att få oss att må bättre. Gratis är det också. Glömmer alltid bort hur bra jag mår av att köra slut på mig och pusha mina gränser.
Mitt liv som träningsfreak kanske inte är över :)
Gonna work out, til I drop out..
1 kommentar:
http://www.youtube.com/watch?v=DMFg2aU3x4o
Skicka en kommentar