NORDIS

Im still alive..
Men jag gillar fortfarande inte min nya siffra.. Den är så..stor!
När man är 28 ska man ha saker som är vuxet..typ hus och barn. Iallafall husdjur.
Jag vill ut och resa och leva en stund till.
Förmodligen känner jag mig några år efter eftersom jag känner att jag förlorade några år när jag va sjuk. Det va då alla runtomkring reste och levde medan jag satt hemma med min bigpackstora pillerlåda och funderade över min plats här i världen. Nu vill jag istället göra världen, för att sen göra mig en plats i världen.
Nu i November är det 8 år sen jag blev sjuk. 8 år är en lång tid. Blir mållös av att tänka på de.
Men för tre år sen började jag ett nytt kapitel. Ny utbildning, ny kärlek.. Men lugnet blev kortvarigt eftersom en arbetsplatsolycka än en gång fick mig att stanna upp i mitt liv. Nu två år efter olyckan kämpar jag fortfarande mot smärta och att finna min plats i världen. Finna en ny identitet i situationen man finns i, att acceptera. Jag är inte längre atletAnna som kan ta på mig joggingskorna och ge mig ut och springa några km när jag känner för det. Jag kan inte ta vilket jobb som helst för jag vet inte om jag klarar det fysiskt. Jag har alltid sett mig själv som en fysisk människa. Även om jag inte alltid varit det sista tiden har jag alltid haft möjligheten. Nu finns inte den längre. Och med den känslan kommer en sorg.
Jag är inte så bra på att hantera sorg. Det är nog den känslan jag kan sämst, förmodligen för att man inte utsätts för den så ofta. Så jag tog ett beslut att börja träffa en terapeut. Det va ett bakslag för mig, inte igen kände jag. Men den här gången är det annorlunda, den här gången är det mer ett redskap för mig än en livlina. Jag har vetskapen om vad jag måste göra, men jag vet inte hur. Jag har inte redskapen. Kbt (kognitiv beteendeterapi) kommer bli min handledare, min vägvisare och min stöttepelare när jag kommer virra mig vilsen på vägen och stå handfallen i mina egna främmande känslor. Jag har en bra känsla för de här. Det är läskigt, och jag är trött på att ha känslan av att aldrig sluta kämpa. Men slutar jag kämpa, slutar jag finnas. And that simply won't do :)