NORDIS

Idag va första gången sen jag blev frisk som jag gick till en huvud doktor. Delvis besviken eftersom jag lovat mig själv att aldrig mer besöka en sån. Men också längtade jag efter att få hjälp att reda ut alla trådar som trasslat till sig som ett garnnystan i huvet på mig. Efter allt jag varit med om har jag blivit väldigt bra på att reda ut och även förstå tankar alldeles själv. Men den här gången gick det inte. Hur jag än grävde, grävde jag bara en djupare grop åt mig själv. Dimman är så tjock att till och med dom enklaste lösningarna är svåra att komma på. Den konstiga sorgen är så påtaglig och förmågan att klara av smärtan är nästan obefintlig.
Så en lättnad kom när jag äntligen sjönk ner i stolen framför kvinnan med det obligatoriska kollegieblocket.
Lösning?
Jag fick henne mer chockerad över hur en arbetsgivare kan behandla en så nonchalant som jag faktiskt blivit. Jag har valt en hård bransch och ett ännu hårdare företag att arbeta för. Mentaliteten är "kan du inte jobba har du inget här att göra". Sen att anledningen till att man inte kan arbeta ex är pga en arbetsplatsolycka tas ingen hänsyn till. Så stressen att bli frisk är en del av vad som puttar mig över kanten i dagens läge. Jag vet inte mina rättigheter och jag knäcks av känslan av att ha så lite värde som både sjukvården och arbetslivet har försett mig med sista tio månaderna. Kan man verkligen avskeda någon pga sjukskrivning? Om en vecka ska jag träffa fotdoktorn och ställa mina frågor och kräva svar, men eftersom det är ortopeder vi talar om och problemet inte syns, finns heller inga svar att ge mig. "Det tar tid" är något som inte längre duger som information för mig. Jag måste snart ta ett beslut. Sjukskrivning tills jag e helt återställd? (vilket kan bli tre veckor eller tre år), byta jobb? (..som vaddå), eller "bita ihop" som det så fint uttrycks och riskera att smärtan knäcker mig. Jag vill arbeta..det här är inte rättvist.

45minuter går fort, och det är varken mycket som hinner lösas eller fixas på så kort tid. Men det va en början. Ett steg i rätt riktning. Garnnystanet är fortfarande kvar. Men precis som igår är hoppet kvar. Och för att citera min kära syster "hoppet är det sista som överger människan...om du inte är fet och ful-då är det oskulden"

Lisa Ekdahl – Hjärtat var rispat

 Fantastiska Lisa