Gillar att Britta på bottenvåningen som är född nån gång när Gustav Wasa levde, insisterar på att fortfarande efter ett år här presentera sig och fråga om jag bor i huset. Varje ny dag måste vara ett äventyr.
Med en trasig kropp och själ, och att jag tydligen nu för tiden går upp för att laga lunch till min karl, plockar, dammsuger och är allmänt en liten husfru..känns det som vägen till Britta kommer emot mig som ett tåg.
Kan nog vara den allmänna paniken över att jag är sjukskriven och för första gången på några år vilsen i mina egna tankar som slår mig i magen.
Har på tre veckor hemma landat i tanken på att jag faktiskt är trasig. Att acceptera sina begränsningar. Lära sig leva med smärtan. Bearbeta sorgen för vad jag förlorat. En stor del av min rörlighet. En del av mig. Med en förändrad inställning till sitt tillstånd blir det mycket lättare att leva med det. Men jag har fram tills nu inte förstått, eller velat inse hur illa det faktiskt gick.
Vid insikten kommer rädslan.
Tog min andra kortisonspruta i foten idag. Rakt in i leden. Skönt. Vetskapen att det kommer göra ont är värre än smärtan i sig. Men de gjorde precis lika ont som jag mindes. Speciellt när sprutan gick genom ledkapseln. Vad fan det nu är..nått man tydligen inte ska trycka vassa saker genom i alla fall.
Nästa vecka ska jag träffa en doktor för själen. Sorg har aldrig riktigt varit min grej. Så många tårar i en så liten flicka.
Vill bara att allt ska bli som de va och inget längre ska göra ont.
En dag i taget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar