NORDIS

Glömmer alltid bort hur fantastiskt skönt det är att träna. När endorfinerna bara rusar i kroppen och jag fylls av en lyckokänsla svårkommen annan stans.

"Endorfin....45 minuter högintensiv löpning gav samma effekt mätt i smärthämning vid termisk provokation, som vid injicering av 10 mg morfin.."

Första dagen tillbaka på rehab. Viljan att arbeta va stor, men fotens fysik va det som tillslut tog över. Sjukskriven i alla fall två veckor framöver. Under den tiden ska jag ta reda på statusen på min fot och om jag ens kan fortsätta jobba med det jag gör. Den tanken vågar jag knappt ta till mig, det gör för ont.
"Det tar tid.." är varken något jag eller min arbetsgivare längre kan nöja oss med. Inte när varje dag är en kamp mot smärtan.
Är snart tio månader sen jag skadade mig och har haft konstant ont dygnet runt sen dess. Smärtstyrkan har avtagit men den är endå där. Ibland glömmer man bort den, som att man lixom vänjer sig. Lär sig leva med smärtan.
Men varje arbetspass som måste innehålla stödstrumpa och pulserande fot är en påfrestning.
Ledsnaden varje gång jag längtar efter ett springpass men blir liggandes av en liten promenad.
Att bara få vakna en enda dag, utan att ha ont.
Och hur mycket vilja än kan hjälpa, börjar nu själen ta stryk.
Rädslan inför framtiden och ovissheten om vad jag har framför mig skrämmer mig.
När kommer jag bli bra? ..kommer jag nånsin?

Efter månader stillasittandes bakom min ratt hade musklerna förtvinat rätt bra så väntar mig en rätt stadig träningsvärk i morgon. Den välkomnas.
Försöker att blicka framåt och ignorera min brinnande fot!