Last stop out of hell...

Sista månaden har varit galen och allt har gått så galet fort. Ibland får jag känslan, vad håller jag på med..vet jag vad jag gör? Nä, jag gör ju inte det. Jag följer bara den där känslan i magen som leder mig dit som känns bäst. Som har lett mig hela vägen. Jag har äntligen kommit dit jag längtat efter så hårt på den här sjukt långa resan. Varenda del av min kropp har velat det här så mkt att det nästan gjort ont. Men nu äntligen händer det och jag kan knappt fatta det. Men det har gått fort sista tiden..kanske för fort. För hela jag är fylld av känslor och tankar och allt svämmar över till och från och jag får känslan..vad håller jag på med!? Och då även att jag vet att jag inte är det, känner jag mig så ensam och så liten. För det är en del som saknas..den del som kunde reda ut alla tankar när dom blev för många och för stora. Som kunde vända tårarna till skratt, som kunde skapa lugn av kaos.. Nu får jag försöka fixa det själv. Följa mina egna ord, finna min egen trygghet..lära mig finnas med tankarna. Du gjorde ett större jobb än jag nånsin förstått och jag vet inte ibland hur jag ska klara det här utan dig. Jag vill vara stark..men ibland är även jag bara en liten liten hasselmus. Och din handflata va den tryggaste platsen i världen.. Nu försöker jag finna tryggheten själv..men det är ett stort hål att fylla. Förlåt alla som fått va klagomur sista tiden..jag försöker bara hitta min plats i en väldigt stormig tid. Finna en trygghet som försvunnit. Lonely..not alone!
Så i hela glädjeruset och lycka över nytt jobb, ny chans i livet, början på nått nytt som jag längtat efter så länge..finns en smärta och sorg efter de som försvann, rädslan över vad jag ger upp och vad som kommer ske. Om jag kommer klara det och vad fan jag håller på med..
Med skrapsår och trötta steg ska jag släpa mig sista biten innan jag e framme..snart är jag där. Snart är jag äntligen där. Efter fyra ½ år..
Nu jävlar..vägra ge upp!