Lonely, not alone..

Ibland går luften ur en, orken tar slut..å viljan att finnas å kämpa känns långt borta.
Dom dagarna kommer inte ofta längre..men det är läskigt när dom kommer.
Varje dag är fortfarande en kamp..men ibland tar bara all ork slut.
Då vill jag lägga mig i ett knä å höra att det är ok att vila, de kommer ordna sig, jag kommer klara de här. Jag behöver inte vara stark varje dag!
Men det måste jag, för ingen annan kan göra det här åt mig. Men ibland önskar jag att nån kunde bära mig..bara en liten liten stund. Så jag fick vila från ansvaret att hålla mig vid liv..
Jag klarar de här va!?
Jag är så trött, vill bara vila..

"Nu är hon så skör som en flicka i glashus
Där glaset är rent och ljuset vitt
Hon vet alltför väl det ger ingenting
Att kasta en sten hon har nog nu med sitt
För nu har hon hört klockor
Dom hördes dit ner
Till botten där ingen syns eller ser
Så började hon stiga mot ytan och upp
Orden vidare vidare, ljöd för nu skulle hon upp"

Vi har kanske hittat ett ställe att va på nu..ska träffa dom nästa vecka.
Jag är ivrig, nervös å totalt livrädd!