Livet har ett konstigt sätt att krypa på en.
Att veta men fly fungerar ett tag men allt hinner ifatt en tids nog.
I fyra år har jag kämpat för mitt liv, för att överleva.
För att en dag komma tillbaka till livet och verkligheten..
Den dagen är närmare än jag nånsin varit..jag kan nästan sträcka ut handen och ta på den, vilket är så irriterande för jag når inte men jag ser målet.
Jag har kommit så långt, å jag har kämpat så hårt..och jag tänker inte ge upp nu.
Det är därför mitt hjärta värker extra mkt just nu..
Vill bara bli frisk, varför ska de vara så svårt.
Vill inte göra det här en gång till.
Livet är inte rättvist.
Mitt hjärta e tungt.
Började arbetspröva förra veckan, bättre än förväntat. Men insåg även att de nog kommer ta mer än tre veckor de här endå, e galet otålig.
Livet är nu de värsta och de bästa å jag vet inte riktigt hur jag ska hantera de och min kropp börjar svika mig. Men en dos av underbara vänner hjälpte mig hålla upp modet i helgen. Tack!
För vem har sagt att livet ska vara enkelt..för Mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar