Ön va så pass liten att det inte riktigt fanns vägar, ett "centrum" där det fanns två 7eleven och tre uttagsautomater plus lite affärer. Vi bodde en liten bit från den "stora" stranden vilket va skönt för jag förstår inte hur så många japaner kan finnas på ett och samma ställe. Hur många kameror kan ett gäng japaner behöva egentligen!??
Det va skönt att få bara ligga ner ett tag och ha lite semester. Att hoppa runt från ställe till ställe och viljan att se och uppleva så mycket som möjligt är fantastiskt men det tar också lite energi. Jag älskar att plugga in min musik, känna värmen och stanna dom underbara fruktnissarna som skalar mig en underbart söt och god mango till mellanmål. Livet när det är som mest fantastiskt i sin enklaste form.
En dag hyrde jag å Kris en fyrhjuling och tänte se den lilla ön.. Vi fick vad måste varit den slöaste lilla jäveln till maskin nånsin men vi embraced it och kallade den för hope. Det va inte för mycket att se men jag har insett att en fyrhjuling ska jag ha när jag kommer hem. Nånstans längs med vår färd tappade Kris sin medicin som hon behöver. Vi tog hope och fyllde oss med hopp och gav oss iväg för att leta (oddsen va inte på vår sida) men sjukt nog så hitta vi den lilla lilla bruna pillerburken längs med vägen. Vi båda fällde en tår och insåg att hopp är inte att förkasta. Den kvällen tog vi flickor på oss våra finaste kläder och gav oss ut på en girls night.
Vi såg ut som riktiga tjejer (med hår och smink) ..fått höra att det är så man ser ut då ;)
And it was good! Tjejkväll i all ära men jag gillar att ha me oss grabbarna grus som cockblockar och får mer irriterande människor stanna på behagligt avstånd:)
Notis, det är INTE ok att måla på hundar..även om det ser fantastiskt roligt ut :)
Som ni vet älskar jag thailändsk mat men ibland vill man även variera sig, men deras skills på det västerländska köket är inte alltid kickass. En dag lyckades vi verkligen beställa vad som skulle vara en pasta bolognese som va så pass oätlig att vi fick byta ställe. Men vi kompenserade det genom att samma kväll besöka en lyxrestaurang (thailand är billigt). Vi fick förstklassig service ute på en lugn brygga med live matlagning på dom häftigaste "tallrikarna" (tror det va gigantiska kakelplattor) och det va gudomligt gott. Efterrätten va det vackraste jag sett och det va svårt att inte gråta en skvätt när man kände som som sunken goes pretty woman.
(mum, jag åt jätte räkor till förrätt..de du :D )
Under min tid på Koh Samet fick jag det hemska beskedet att älskade lilla Maxi lämnat oss. Världen är orättvis och kan upplevas fruktansvärd ond. Mina tankar finns med hela familjen Wickell men speciellt fina Livia och Adam. Finns inga ord eller handlingar som kan få det att kännas bättre för dom men jag skickar all min kärlek härifrån och hoppas den kommer fram snabbare än vykorten man skickar här nere. Jag är otroligt ledsen att jag inte kan va med på begravningen men jag finns där med dom i varenda hjärtslag. Och även om paradiset är paradis så känns det att hjärtat har blivit en sten tyngre.
Som grädde på moset utfärdades en tsunami varning i Thailand dagarna efter. Innan vi fick veta att vi va safe kan jag erkänna att en känsla av oro kom över mig. Vi och Thailand hade tur men det märks att 2004 har satt sina spår i oss alla.
Så vi begav oss av till Bangkok där det Thailändska nyåret va i full gång.
Det kallas Songkran och består av ett gigantiskt vattenkrig som är deras sätt att välkomna kommande regnperioden. Bokstavligt talat hela bangkok va fylld av vatten med vattenpistoler, folk som kletade talk i ansiktet på en och vattenpirater. And pirates we were!
Helvete vilket sjukt vattenkrig. har nog aldrig upplevt nått så sjukt fantastiskst roligt någonsin. Next year im taking all of you there! Vi hade dom största pickadollerna (så klart) och vi va ett oslagbart team retard. En kväll blev jag och Beison bästa kompis med en thai tjej, det va lite speciellt eftersom hon va DÖV.. Yepp, vi lyckades ha en underbar kväll ihop enbart användande av kroppsspråk. Utanför en klubb började hon dansa och jag frågade om hon hörde musiken, hon pekade på sitt hjärta och slog på det. Hon kände slagen från musiken och dansade till det. Helt fantastiskt. Med oss hade vi även hennes manskvinnliga kompis (something, something). Verkligen en league of extraordinary freaks, Lovely!
Dygnsur i tre dagar, full av blåmärken satte vi oss på en buss mot Laos. En resa som skulle ta oss 22 timmar.
Syked!
Men vi överlevde och kom fram (något sletna och rätt illaluktande) till Vang Vieng som är en liiiiten stad mitt i Laos. En stad som jag tror existerar endast för turisters skull, förmodligen inte innan men nu kommer dom nog aldrig bli av med turisterna. Gatorna är fulla av restaurander där ALLA visar avsnitt från Vänner eller Family guy...over and over and oooover again. 10min därfifrån finns en flod där man hyr "tubes" och sen flyter man 50 meter mellan alla barer som finnns längs med floden. Dom kastar ut rep till en och drar in en. Men just nu är det låg säsong så både turismen och vattenflödet är lågt så det finns fyra barer nära varann som alla håller till vid och ytterst få tubar. Barerna är ungefär som kos gånger tusen och många åker hit endast för det här. Jag va med och testade mina skills i limbo men förlorade med en höjd..yepp still got it.
Några dagar här räcker men finns folk som stannar en månad. Yepp, age! Om några dar drar vi tillbax till Bangkok och möter upp fina Kris, sen är jag såå exalterad på Vietnam.
Im fine, alive och still very happy. Men saknar er alla hemma! Puss
Min kamera är helt död så ska införskaffa en ny men min mobil tog också stryk i Bangkok så håller fortfarande hårt i hope!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar