NORDIS

Sova är skönt att vi kan. Även om sömnen är tveklöst vilande med drömmar och snurrande.
Men i några sekunder när man vaknar, precis innan hjärnan registrerat tid och rum. Så mår man bra!
Tills man minns. Tills man känner magen som ligger tungt mot sängen.
Tills man inser att det är det här som är verkligheten nu.
Då stannar hjärtat igen!
Kroppen fylls med tomhet och meningslöshet.
Oftast vaknar jag före Kalle. Även om jag inte vill något hellre än att han ska vakna så jag ska slippa vara vaken med alla känslor själv och få krypa in i hans famn. Vill jag inte väcka honom så han ska behöva uppleva det hemska uppvaknandet jag själv precis upplevde.
Så oftast låter jag han sova och hoppas han mår mycket bättre där än jag gör.

Dagarna försöker fyllas med meningslös aktivitet. Gårdagen spenderades med att sortera spotifylistor. Det är på den nivån.
För första gången längtar jag inte alls efter jobbet eller att få köra.
Är rädd för att gå tillbaka till jobbet. Det är så många som vet om lyckan vi hade framför oss.
Vet dom inte vad som händer oss kommer frågor om barnet komma, och vet dom om vad som hänt kommer sorgsna ögon och kramar delas ut.
Jag vill inte ha de.
Livet va utstakat, planer va gjorda. Jag visste exakt hur länge jag skulle jobba..och vad jag skulle göra sen. En längtan har bytts mot förvirring och tomhet.
Vad gör jag nu? Hur blir det nu? Hur blir det sen? Hur ser planen ut nu?
Allt står still. Ett glashus som kollapsat.

Ska plocka ner dom få men endå så påminnande barnsaker vi har framme. Eller kanske jag låter dom vara framme så länge jag har han nära mig. För han är ju faktiskt inte borta än, han är fortfarande hos mig.
Om han nu bara är ett foster som jag känner att jag borde tänka..hur kan det då göra så jävla ont!
Han sparkar just nu och det får mig att gråta!