Thats when i fuck up my head.
Så lång tid ensam med mig själv är inte hälsosamt och plötsligt blir jag attackerad av bisvärmen av tankar och jag kan inte alls kontrollera hur och var jag blir stucken.
Så länge jag håller i gång får tankarna inte tid att slå sig ner.
Dom är jobbiga nu.
Mina tankar.
Drömmarna på nätterna är fortfarande aggressiva och påfrestande.
Jag hade velat ha en morgon där jag vaknar med ett leende utan att ha blivit jagad eller drömt om döda barn.
Nu trycker jag i stället snabbt på av-knappen för att ens kunna komma upp på morgonen utan att blir knäckt av natten.
Jag älskar mitt jobb. Verkligen. Och en dålig dag kan ändå bli bra utav glädjen jag känner när jag sitter där bakom ratten.
Men så kom vi hem. Och där i brevlådan låg det äntligen.
Brevet från kyrkogården.
Jag frös till lite när jag såg det och när vi öppnade det tillsammans va det som att bli översvämmad av en flodvåg av känslor och vi började gråta båda två.
En konstig känsla att ha längtat efter något man aldrig har längtat efter.
Nu har han fått ett värdigt slut. Frid. Och även vi.
Men känslan följdes av en fruktansvärd tomhet.
Inget har förändrats, men ändå har allt förändrats bara av ett brev.
Något har tagit slut.
Jag va rastlös i mitt inre så jag tog en promenad själv upp till minneslunden i kväll.
Jag försöker förstå. Men jag gör inte det.
Jag står där och gråter okontrollerat och försöker förstå.
Men jag förstår inte.
Alla andra på jobbet går hem till sina gravida flickvänner efter jobbet.
Vi går hem till en tomhet och en klocka som stannat för oss.
Varför? Varför vi? Varför han?
Jag vill bara kunna förstå.
Helvete va jag saknar dig. Jag hade längtat så efter dig.
Varför är du inte här? Varför?
Varför!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar