Idag hade vi vårt sista inbokade möte på sjukhuset med vår läkare.
Hon va där dagen när världen stannade för oss. Och vi har träffat henne två gånger sen dess.
Så det var inte konstigt att när vi i morse var på väg till sjukhuset för vad som skulle bli vår sista gång med denna graviditeten, att känslor och minnesbilder från just dag 1 dök upp.
5 veckor och tre dagar sen, 38 dagar eller 924 timmar sen, min värld stannade.
Jag inser först nu den otroliga chocken jag befann mig i just då.
Jag kan fortfarande efter alla dom dagarna, dom timmarna, känna samma känsla som jag gjorde sekunden mitt hjärta stannade upp ett slag.
Jag vill aldrig glömma bort den känslan hur jobbig den är att bära.
För det var stunden jag egentligen förlorade mitt barn.
Jag vill inte glömma några känslor jag haft under den här resans gång. Det är ju nu mina sista minnen av dig.
Jag vill minnas dom bra minnena mer, men aldrig glömma smärtan av att förlora dig.
Den känslan förklarar också hur mycket jag älskade dig och vad du betyder för mig.
Det fanns inget jag inte skulle gjort för dig. Jag hoppas du vet det.
Vi fick veta första utlåtandet av hans obduktion idag. En konstig känsla att det är ens barn man talar om när man inser att någon har varit inne och "grävt" i honom för att ge oss informationen vi fick.
Utlåtandet var precis som väntat med en underutvecklad vänsterkammare ett så kallat hypoplastisk vänsterkammarsyndrom. Men dom hade även sett att högerkammaren sett belastad ut.
Vi hade inte väntat oss något annat eftersom så många specialister hade kollat på hjärtat, men en fruktansvärd känsla hade varit att få veta motsatsen.
Jag kommer nog aldrig bli helt ok med mitt val, men det här visade i alla fall att vi tagit rätt val. För hans skull.
Han hade även tagit in viss vätska i lungorna så jag funderar lite nu hur länge jag kanske egentligen hade fått ha honom hos mig innan han själv inte hade orkat mer.
Det får vi aldrig veta. Vi har valt vår väg, och hans väg.
Och även om jag aldrig kommer få ha honom i mina armar så kommer han alltid leva sida vid sida med mig.
Jag har på sistone insett att även jag har under ett tag stängt av och försökt att rädda mig själv från en egen undergång genom att tänka annorlunda över mitt barn.
Som utomstående kan det nog vara lätt att säga att han inte var ett riktigt barn när han lämnade oss.
Och till viss del kan det stämma då han inte hade klarat sig utanför min mage när vi skiljdes. Men den gränsen var vi bara 2 veckor ifrån. Och när vi fick träffa honom såg han ut som vilket barn som helst, fast så otroligt mycket mindre bara.
För mig kommer han aldrig Bara ha varit ett foster. För mig kommer han alltid vara ett barn, mitt barn. Någon jag hade pratat med och tagit hand om i 22 veckor. Någon som sparkade och rörde sig inuti mig och som när han kom ut, till och med såg ut lite som oss.
Jag försökte rädda mig själv genom att tänka som många föreslog att han bara var ett foster.
Men även om vi inte hade setts hade han aldrig Bara kunnat vara det för mig som mamma.
Jag vill inte vara rädd för att leva mitt liv med honom.
Jag kan inte sopa under mattan att jag har fått ett barn. Ett barn som inte finns, hur långt gången han han hann bli.
Jag kommer aldrig igen kunna få mitt Första barn. För jag har redan ett.
Så varför skulle jag då välja att stöta bort honom som det i mitt minne.
Jag kommer en dag få ett barn jag kan bära i mina armar.
Men den dagen kommer jag ha två barn som jag bär i mitt hjärta.
Min son ska få leva med mig och jag ska inte längre stöta bort honom som jag försökt göra för att rädda mig från sorgen.
För sorgen, den har hittat mig ändå. Och det är en så kraftfull känsla som du inte kan lura.
Jag tror att dom här tankarna och känslorna börjat komma för att jag kunnat börja glädjas åt att han funnits och att jag fått vara hans mamma istället för att bara sakna och sörja.
Jag känner att jag kommer med glädje kunna berätta för mitt nästa barn om storebror som nu är en ängel som som blev en hjälte för mamma, pappa och många andra med sin korta tid.
Jag har varit rädd för att ge honom ett namn av samma anledning. Kanske även lite för att skona andra i min omgivning en extra sorg med. (inte ens nu kan jag bara tänka på vad bara jag vill eller behöver)
Han är vår lillprins, men i mitt hjärta har han ett namn.
Inne hos läkaren fick vi efter obduktionssamtal och förlängning av sjukskrivning för min del frågan om hur vi vill göra med preventivmedel.
Jag blev stum och förstod nog först inte frågan. Jag insåg då hur långt ifrån verkligheten jag levde och hur jag inte hade startat livet i mina tankar än. Livet kommer nu fortsätta efter det här. Vi kan ju faktiskt bli gravida igen.
Livet fortsätter fungera som innan utanför den bubblan jag lever i. Det här var bara ett fysiskt tecken på just det.
Jag har nog egentligen inte riktigt börjat tänka på När jag skulle vilja börja om igen. Det har varit så långt borta.
Tills jag idag fick frågan om att skydda sig från att det händer oavsiktligt och inte vara beredd på det.
Jag blev lite stum (vilket händer sällan) och bad om att få återkomma om detta när kroppen läkt och tanken på att livet utanför finns har lagt sig lite.
Jag gillar tanken på att vi faktiskt kan bli gravida igen. Det är för den känslan jag nog fortfarande står upp och vill fortsätta kämpa framåt. Längtan efter ett barn har inte slutas finnas. Den har bara fått ta en paus.
Vi fick även veta att när det skulle bli dags för ett nytt barn, kommer en gravidplanering att göras. Jag kommer under nästa graviditet klassas som riskgraviditet och det kommer göras tätare kontroller och vi kommer få det stöd som vi kommer behöva. En otroligt underbar känsla att få, även om rädslan kommer vara otroligt stor för oss båda.
Att dom vet om och accepterar vår rädsla och kommer hjälpa oss igenom det betyder så mycket.
Och det gör att jag ens vågar tänka tanken på "nästa gång".
Jag måste än en gång tacka alla som funnits vid vår sida inom vården. Alla våra läkare, barnmorskor, kuratorer och alla vi mött under vår lilla resa. Det är uttjatat, men utan er hade det här varit svårt att ta sig igenom. Ni är hjältar utan cape!
När vi lämnade sjukhuset för vad som nog var sista gången under den här graviditeten, la sig ett lugn över mig som kändes konstigt men otroligt skönt.
Axlarna sjönk.
Jag vet inte om det var obduktions informationen eller att den här resan snart har nått sitt fysiska slut, eller något annat.
Men det var en behaglig känsla som jag försökte njuta av.
Nu ska jag bara få honom i jorden så min själ kan få riktig frid.
Så länge han finns i mänsklig form har jag svårt att släppa taget. Så länge han finns i mänsklig form kan jag inte ens tänka på att skaffa ett nytt barn.
Jag vill hålla min ceremoni. Jag vill ge oss och han den stunden och det värdiga avslutet.
Jag har nu insett att jag hade velat sprida honom själv men jag vet inte om det redan är för sent eller om jag ens vill samma sak i morgon.
Jag börjar se ett slut, och kanske där i horisonten en morgondag.
Men han kommer altid gå mellan oss!
Märkligt att man kan sakna någon
så ofantligt mycket.
Någon som egentligen aldrig tidigare existerat.
En gång var det bara du och jag,
samma som nu.
Men något hände däremellan,
du blev far och jag blev mor.
Nu är det bara du och jag
och ett osynligt barn.
Om någon ser oss
komma gående, sida vid sida,
ser de inte det skrattande barnet
vi håller i handen mellan oss.
Vi är föräldrar
som bär vårt barn inom oss,
osynligt för världen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar